Men jag vet precis vad jag gjorde förra skottdagen, alltså för 4 år sedan. För då blev jag utskriven från rehab medicin i Härnösand. Med blandade känslor var mina tre månader där förbi. Jag skulle lämna tryggheten där och möta verkligheten utanför.
Någonstans inom mig hade jag föreställt mig att den dagen som jag kom hem på "riktigt" skulle allt vara som "vanligt" igen. Jag skulle bara kunna trycka på on-knappen och fortsätta där jag en gång slutat. Jag skulle ta upp mina studier, jobbet, träningen på gymmet, alla mina kontakter, intressen, resa dit jag hade planerat, förverkla mina flyttplaner osv. Jag ville kunna leva så bekymmerslöst som en blivande 21-åring är värd att få leva! Men snart insåg jag att det inte skulle bli så lätt. Jag ville så mycket men kroppen sa ifrån, inte av trötthet men viljan att lyda mig fanns inte där. Och jag ville inte inse att jag var så begränsad som jag egentligen var.
Plötsligt sattes, helt mot min vilja, mitt "tidigare" liv högst upp på en tron och värderades mer en allt på denna jord. För att jag skulle nå dit upp och få tillbaka det livet, visste jag att jag var tvungen att gå in i striden och kämpa hårt. Och här fanns inga lätta genvägar. Att lägga min energi på negativa tankar eller tårar skulle inte hjälpa mig att komma dit jag ville. Så det var bara att resonera förnuftigt med sig själv, som bl.a. innebar att svälja besvikelsen, inse fakta och börja striden. Jag skulle vara någon att räkna med. Jag kunde också se mig själv med nya ögon. Styrkor och svagheter har vi alla, men i en sån här situation tas de verkligen fram i ljuset. Och nu är jag är övertygad om att alla bär på en inre kraft, som visar sig när vi som mest behöver den. Vi klarar helt enkelt av mer än vad vi tror! För jag är inte alls starkare, duktigare eller modigare en någon annan. Det gäller bara att hålla sinnet skärpt och fokusera på det som är viktigt och betyder nåt!
Men frustrationen över att mitt liv togs ifrån mig och förändrades så radikalt, från en dag till en annan fanns hela tiden där. Och konstigt vore det väl annars. Men det var också det som hjälpte mig att fortsätta kämpa. För inte kunde det vara slut här? Jag visste ju att det fanns så mycket annat, det hade ju livet visat mig tidigare...
Så det gällde verkligen att bestämma sig, och det snabbt. Så vilka val fanns det för mig? För det första skulle ingen få se mig som en förlorare som kastade in handduken så fort det gick emot. Både min kropp och sinnen tycktes förändras från ena dagen till den andra. Jag frågade därför mig själv, vem var jag nu? vad kan jag göra? och vad förväntas jag göra?
Ja, en pesonlighetskris kanske är för hårt att säga, men tankarna kring det fanns där då. Men jag visste att jag kunde inte bara rusa in i nya saker nu. Jag hade nog med att klara av att acceptera, eller i.a.f. försöka inse den nya situationen och dess begränsningar. Och där ingick det att försöka uthärda hånet och besvikerlsen mot mig själv att 1/2 kg i vikt på hanteln, var näst intill omöjligt att lyfta. Jag fick i.st. koncentrera mig på att det var ett stort framsteg i sig att bara kunna knyta handen runt hanteln.
Att få gå på moln, dansa på rosor och åka på räkmackor, hörde nu till det förgångna. Men allt det som betytt och det som jag uppskattat så mycket, började så sakta blekna bort och försvinna och ett nytt och hårt liv där varje dygn, varje timma, minut, ja varje sekund var en ständig kamp började gestalta sig. Och hur dum hade jag inte varit innan, som trott att livet skulle vara så lätt och underbart att leva? Nu blev alla perspektiv på livet så mycket annorlunda. Småsaker som varit så självklara förut kunde kännas som världsliga händelser från en sjukhussäng. Ett, besök, ett telefonsamtal, ett kort eller en hälsning är alltid uppskattat, men nu kunde det få en i tusen tårar av tacksamhet.
För ganska snart insåg jag också att det gick inte att planera en vanlig vecka eller sätta upp mål på vad jag skulle klara av på en viss tid. Det gick helt enkelt inte att vara för optimistisk och förvänta sig stora framsteg, för då blev man bara besviken när den dagen kom.
Planerade fester, utgångar, dejter, tider på gympass, jobbtider, middagar, luncher mm som annars fyllde kalenderns alla dagar, fylldes nu i.s.t. med tider för sjukhusbesök och komihåg anteckningar om medicindoseringar. Det var bara att stryka allt det som kändes roligt och meningsfullt. Och den maktlöshet som jag kände över att inte kunna styra eller rå över mitt eget liv, kan jag inte beskriva med ord. För vilkens plan var det här? För det måste väl finnas en mening med allt det här, eller? Men det farligaste frågan att ställa sig själv i en sådan här situation är, varför just jag? Därför måste man trots det svåra ändå försöka se och intala sig själv att man kommer få ut något bra av det hela. Kanske är det här en av alla prövningar i livet som man måste gå igenom, vem vet? Vi är ju trots allt bara människor...
Men snart kom också alla dessa krav utifrån, som att det inte skulle räcka med att bara få försöka vara människa ett tag, och försöka så gott man kan att hitta sig själv igen efter allt som varit. Utan man måste bli något vara något, kunna kalla sig något, inte bara vara. För ingen tillåts tydligen att bara vara, oavsett om man blivit helt utslagen som människa. Och att hela tiden måsta ha förklaringar och ursäkter till varför man inte gör mer, gjorde många gånger att man kände sig otillräcklig och kanske stundtals som en förlorare. Men jag visste också samtidigt att de nog menade väl och ville ge mig framtidshopp. Men för många råd kan som jag tidigare nämnt, ge den motsatta effekten. Jag befann mig nämligen då i en situation där bara en väl utförd träningsövning var en stor seger för mig och mitt psyke. Så att ta steget och sätta sig i en skolbänk eller läsa kurser på distans fanns liksom inte på kartan då. Dessutom kan jag säga att alla dessa mediciner gjorde det både svårt att sova och koncentrera mig.
Men bara för att jag är villig att kämpa, är det inte alls självklart att se de resultat som egentligen förväntas komma med den prestation och tid som jag lägger ner på att nå mitt mål. Och det kan såklart stundtals kännas motstridigt, kämpigt och mycket frustrerande. Men jag vägrar som sagt att kasta in handduken, och den viljan hjälper mig!
Men längst den krokiga vägen som ibland kantas med både brännässlor och törnrostaggar finns det också, som tur är eldflugor, i form av vänliga ord och gester som lyser upp vägen för mig! Och på så sätt behöver jag aldrig känna mig alldeles ensam på min färd för att nå mitt mål!
-------------------------------------------
Nu väntar jag på att mamma ska komma hit och fika och äta middag! Trevligt, trevligt! Hoppas också att hon fick tag i boken, Människans anatomi som jag beställde av henne från bokrean! För trots att kroppen kan svika en rejält och göra en mycket besviken, så är väl den väl ändå rätt fascinerande?!
Kramar från mig!
(Syntes lite dåligt på den här bilden vad som stod i brevet så därför kommer texten här:)
