Om jag fick önska skulle jag nu sitta och njuta på torget i stan och äta en mjukglass i bägare med vit chokladsås. Jag skulle ha en klänning på mig och min jeanskavaj skulle jag ha lagt brevid mig på bänken (försäkrighets skull hade jag ju tagit med den för att slippa överraskas av kanske kyliga vindar så här tidigt på försommaren...

Innan jag drabbades av det här tyckte jag om mitt liv som det var då. Mycket på gång hela tiden och en stor umgängeskrets. Jag hade drömmar, mål och visste att jag snart skulle ut och resa i Asien, flytta hemifrån, ta körkort och börja plugga. Så stannade livet plötsligt. Allt det jag hade varit och visste att jag ville bli bara försvann. Det var som att dra ner en rullgardin och där utanför fortsatte livet medan jag endast fick se den grå gardinen. Jag som annars skrev upp, planerade och hade koll på allt visste då inte hur någonting skulle bli, kunde inte planera en dag, en minut eller ens en sekund av mitt liv. Jag blev fånge i min egna kropp.

Jag som hade planer på att inom kort slå mig fri och känna mig lite mer vuxen, kunde inte göra något alls och blev därmed beroende av alla runt omkring mig. Det kändes som att någon drog ner mig på botten och höll mig kvar där, vem visste jag inte men jag var övertygad att det var så. Någon hade förutbestämt det här för mig. Vad hade jag gjort för fel för att förtjäna det här? När man får tid att tänka och reflektera över saker kan det lätt hända att negativa och gamla känslor och tankar som funnits gömda plötsligt dyker upp. Alla starka mediciner gör också sitt till för att känslorna ska åka berg och dalbana. Ena stunden skrattar man åt sig själv för att man hamnat i denna konstiga situation för att sedan storgrina.

Jag har vridit och vänt på det flera gånger för att hitta ett svar på varför det skulle hända just mig. Men, varför? är en fråga som är farlig att ställa. Det får en att känna orättvisa och därmed kan det leda till att man känner sig ledsen och bitter. Jag vet att om dessa negativa känslor får ta över så tappar man fort kämparglöden vilket skulle vara en omöjlighet i mitt fall.
Jag insåg ganska snart att jag måste kämpa varje tiondelssekund för att komma tillbaka dit jag var innan. För jag tyckte då att jag hade så mycket att komma tillbaka till och det fanns så mycket som jag inte ville missa. Inte hade jag tid att bli åtsidosatt så här. Nu känns det tidigare livet lite mer avlägset och främmande på något sätt, vilket också känns skrämmande att jag ska känna så. Jag längtar så klart till den dagen då jag kan sitta på parkbänken på torget och äta min mjukglass men samtidigt känns den dagen i dagsläget långt borta.

Lite eller mycket besviken är jag på sjukhuset som måste ha förstått att det inte stod rätt till när jag akut kom in hade över 40 grader i feber och blixtrande ont i huvudet. För det var så allt började.
Hjärnhinneinflammation blev diagnosen, följt av diskbråck som opererades och slutligen kraftig inflammation i ryggmärgen. Om nu sjukhuset hade upptäckt den här inflammationen från början så hade jag sannolikt inte behövt blivit opererad för diskbråck. Det hade därmed inte behövt bli sånna här konsekvenser av inflammationen för mig, det är bara att inse.... Men men det går inte att göra något åt det nu, om man inte kan trolla då, som man önskar att man kunde ibland...Det är bara att fortsätta att kämpa och vara positiv! Som tur är så har jag alltidid haft en positiv inställning till livet och det hjälper mig mycket nu. Dessutom, livet är inte som en färd på en räkmacka...

Oj, vad långt det här blev men det kändes skönt att få skriva av sig lite...Hoppas det inte kändes allt för jobbigt att läsa...
Du är bäst! Att ha den inställningen som du har är det inte många som lyckas med, livet är tungt emellanåt men det kommer man inte undan. Men det kan vara lättare att ta sig igenom det jobbiga med en positiv inställning!(L)Kram kram
SvaraRaderaJo, allt blir bra mycket lättare om man tänker positivt. Sen hjälper det att man tänker att man ska leva här och nu och njuta av allt det goda som faktiskt livet ger, medveten närvaro. mindfulness som det så fint heter, haha vilket jag tror att jag alltid har levt lite efter innan ens begreppet blev så känt...På så sätt försöker man glömma bort bekymmer, sorger och besvär och inte oroa sig för saker i onödan (vilket kan vara jätte svårt ibland). Men som sagt, med en positiv inställning är det lättare att ta vara på och uppskatta de bra sakerna i livet...
SvaraRadera