Konsten att rida ut stormen!

Även idag skiner solen. Och det skulle inte vara helt fel att kunna springa ut på en strand och kasta sig i ett svalkade hav.

OBS! Mycket långt och kanske djupt inlägg om konsten att rida ut stormen!

Det finns mycket som jag saknar här i livet, det har tyvärr blivit så, det är bara att konstatera, när kroppen för det mesta inte lyder mig. Och det värsta är att jag kan inte göra så mycket åt det själv, utan det är bara att be till högre makter, träna och hoppas att det ordnar sig. Men jag går inte runt och deppar för det. Jag ser det i.st. som en prövning och jag har alltid vetat att man inte kan få allt. Och jag hoppas och tror som sagt att jag en dag i.a.f. ska få något av det som jag saknar. Så tills dess försöker jag rida ut stormen med äran i behåll!

Men ibland känns det såklart orättvist att allt ska vara så svårt och att hela ens vardag ska bestå av att kämpa, medans andra tycka glida runt på en räkmacka. Men känner ingen direkt avundsjuka för det. Och just den frågan brukar jag faktiskt få, -Känner du dig inte avundsjuk när du ser andras framgångar och lycka? Och jag kan bara svara som det är, att jag är glad att den stora lyckan visar sig på denna jord och att det går bra för andra. Om inte fallet är så just hos mig nu, så ger det i.a.f. hopp om att livet faktiskt kan vara helt underbart och lätt att leva!

Nu får ni inte tro att jag går runt och är olycklig för så är det inte. Men ni kanske förstår, att jag som alla andra ibland tänker de där djupa tankarna och funderar kring livet, och då kommer sånna här frågor upp, vilket jag tycker är ganska intressant att resonera kring. För visst, alla har vi våra problem synliga som väl dolda.

Det finns ju också de som är missnöjda och kagar över livet och småsaker när de egentligen har det så bra. Det värsta är att de inte vet hur bra de har det. De är heller inte beredda att kämpa för att få det bättre, om det nu är något annat som de strävar efter. Ibland undrar jag om det finns de som letar efter fel för att ha en ursäkt att må dåligt.

Visst det finns alltid hemska saker stora som små som tyvärr hänt och kommer hända oss alla. Vi kan må riktigt dåligt av det inträffade och ska då också tillåta oss själva att må dåligt och ibland visa oss svaga. Men man kan inte leva ett helt liv och tycka synd om sig själv och förlita sig på att alla runtomkring ska ställa upp, utan att själv ge något tillbaka. Att begå brottsliga handlingar och skylla ens egna misstag och beslut på någon annan än sig själv är också allt annat än acceptabelt. Alla är vi en egen person med en egen vilja.

Och alla kan vi spinna vidare på något dåligt, och därmed förstora upp det till att bli något som man anser vara anledningen till att man är den man är, kanske den misslyckade personen som går den kortaste vägen för att finna lycka och tillfredställelse. Man måste lära sig, hur svårt det än kanske låter, att försona sig med det dåliga händelserna och upplevelserna som inträffat i livet och inte låta det ta över.

Så varför inte se det dåliga som inträffar i livet som livserfarenheter? I.st. för att använda det på ett negativt sätt som inte bara kanske förstör för en själv utan även för andra runtomkring, så kan vi kanske lära oss något av det i.st.?

Jag kan säga säkert att alla av oss har både bra och dåliga minnen från vår barndom. Barn är starka men samtidigt väldigt svaga.

Men när man har facit i hand och kan säga att ens barndomen varit rätt bra så måste man vara glad för det. För alla har inte en sådan tur.
Men barn som vuxit upp under dåliga förhållanden kan visa sig bli starka och kloka vuxna som står på egna ben och är ansvarstagande. Är vissa födda med en viss styrka eller är det kämparglöden som tvingas tändas tidigt som gör att det finns de som överlever och blir starka personer som vill göra rätt? Det är ganska intressant att titta på vad barndomen har för betydelse för det fortsatta livet.

Men de som ger upp och går den kortaste vägen och inte är beredd att kämpa då? Hör de till de svaga personerna?
Det finns de som bara konsentrerar sig på enstaka, dåliga händelser när det mesta varit bra och tar med sig det dåliga som en börda under hela sin uppväxt. Att lägga skuld på sig själv för något som man inte kunde ha gjort något åt är mycket farligt.
Och att forma hela sitt liv efter dåliga upplevelser är heller inte precis att rekomendera. Det kan i sin tur leda till att man tar till andra saker för att för en stund glömma bort hur man mår och dämpa ångesten och skuldkänslorna.

Jag tror att många lägger kraften på det dåliga i.st. för att lyfta fram det som varit bra. Kanske är det också det dåliga som ibland sitter starkare i minnet. Det är just det som vi kanske lättare kommer ihåg. Kanske borde vi lyfta fram och försöka komma ihåg mer det som var bra. Och kanske upptäcker vi då att de enstaka dåliga och negativa minnerna bleknar bort, för att i.st. ge större plats åt det som varit bra och positivt.

Men för den delen ska vi inte helt glömma bort det dåliga från exempelvis vår uppväxt, utan i.st. ska vi använda oss av det och döpa det till livserfarenheter. Och kanske är det till stor nytta när vi sedan ska uppfostar kommande generationer. Då vi kan vända det dåliga och negativa till att göra det bättre för våra barn.

Men varför kan då vissa klara sig ur stora svårigheter medans andra stupar direkt vid minsta bekymmer? Att sätta ord på sina känslor tror jag är en viktig del i det hela. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att prata med någon. Men om den chansen finns så ta den! Och kom ihåg problem är till för att lösas!

För min del kan det ibland räcka med att skriva. Något som jag tror att människan i alla tider gjort sedan vi fick kunskapen om att sätta ord på papper. Men alla har vi vårat sätt, det gäller bara att ta sig tid till det. Det som funkar för mig kanske inte funkar för någon annan så det gäller att våga prova sig fram tills man hittar sitt sätt att ventilera sina känslor.
Det viktigaste är att känslorna får bearbetas. Därför är det också viktigt att prata och diskutera med sina barn om sånt som inträffar, både bra och dåliga saker. För barn förstår mer än vad man tror och det är farligt att tysta ner och sopa problemen under mattan, för det är just under mattan som de små problemen växer till sig och blir stora. Att tidigt få lära sig att lösa problem och att diskutara känslor och upplevelser tillsammans med de vuxna ger barnet bra verktyg att klara av och lösa sina framtida problem som uppkommer genom livet. En bra dialog sägs ju vara en viktig byggsten i ett förhållande t.ex.

Nära och kära som stuttar så där lagomt mycket på sidan om har också en viss betydelse, men när det verkligen gäller så är det bara du som kan göra något åt situationen. Sen beror det alldeles på vad problemet sitter i. För mycket hjälp på sidan om kan många gånger också leda till att man själv inte ser någon anledning till att ändra sin dåliga situation.
Att veta att alla finns där för dig, oavsett vad du gör för återkommande dumt mot dig själv eller mot andra, kan ibland vara farligt. Att få ta sina egna konsekvenser i ett dåligt hanlande är bara nyttigt och det ska faktiskt kännas hårt för att du förhoppningsvis ska lära dig något av det.

Att hela tiden ha en öppen dialog med sig själv är också viktigt. I de stora frågorna som man ibland har är det bra att resonera med dig själv. Sätt problemet som bekymrar dig under lupp. Se dig själv med kritiska ögon och granska dig själv utifrån. Ställ frågor och lyssna. Överväg för -och nackdelar i beslut + ev konsekvenser...
Många gånger har jag på så sätt kommit fram till vad jag vill och vad jag egentligen känner.

När man inte tar något för givet blir allt det positiva som händer så mycket större! Flytten till egen lägenhet är nog stort för alla, men för mig känns det fortfarande som en underbar dröm!

Och när lyckan infinner sig måste vi också tillåta oss att njuta, för lyckan kommer och lyckan går!

Nu ska jag lämna mina djupa resonemang för idag och ladda inför solsidan ikväll!