----------------------------
Kurre-Tuss var min högsta önskan när jag som 10-åring bad till Gud om att få en kattunge. Det var en önskan som jag tror jag delade med många andra barn i samma ålder. Alla kompisar runtomkring mig fick ju både gulliga kattungar och hundvalpar. Men jag därimot som var allergisk fick efter mycket tjat nöja mig med guldfiskar. Att hälsa på eller ens klappa dessa underbara lurviga pälsdjur var ganska förbjudet. Men ibland kunde jag helt enkelt inte stå emot dem, utan tog risken att lite försiktigt känna på den mjuka pälsen. Och tror det eller ej, men min bön om en "riktig" kattunge blev faktiskt till min stora lycka hörd och besvarad den gången!
I början fick jag ha fingervantar på mig när jag skulle hålla i de två kattungarna, som enligt mig kommit från Gud och himlen. I timmar kunde jag sitta och bara titta på de små dunbollarna som låg i korgen ute i farstun och gav ifrån sig små pip. Allt eftersom visade det sig att det gick rätt bra och jag kunde därefter till min stora förtjusning ta bort fingervantarna. Om någon var lycklig, så var det jag!
Kattungarna uppfostrades till stor del av sin pappa Marcus (vilket är nog rätt ovanligt för en katt), då deras mamma tragiskt sen omkom i en bilolycka. Hon lämnade då efter sig två kattungar, varav en skulle stanna kvar hos farmor/pappa och få namnet Kurre eller Kurre-Tuss som han också kallades för. Marcus var en muskelös 11-årig och något irriterad och trött kattfräss som nog inta alls hade räknat med några barn på ålderns höst. Haha, trodde han. Men när han mötte den stiliga, förföriska, sociala, smidiga, kelsjuka, gosiga långhåriga rödbruna kattflickan kunde han inte hålla tassarna borta. Det resulterade i att farfar utttäckte två små kattungar som en höstdag kikade fram under verandan. Datumet var 1 oktober 1997.
Dagarna och nätterna började bli kalla och farmor bäddade en korg i farstun och öppnade dörren till dem. Men kattmamman ville inte ta med sig sina två små skygga ungar in i värmen. Några nätter till tillbringade de under verandans golv. Men tillslut insåg nog kattmamman att det inte skulle gå så mycket längre att stanna utomhus med de små ungarna, nu när kylan och frosten gjorde sig än mer påmind. En dag så satt de helt enkelt alla tre på bron och ville bli insläppta.
Från början var kattungarna mycket skygga, de var ju inte alls vana vid människor. De fräste, viftade med tassarna och gömde sig när någon kom för nära. Men snart lärde de sig att vi bara ville dem väl och de utvecklades till mycket busiga, lekfulla och nyfikna kattungar.
På syslöjden i skolan sydde jag små täcken till korgen, på träslöjden gjordes leksaker, på bilden ritades teckningar och jag berättade gärna för alla hur otroligt det var att Kurre och hans syster kommit till oss. Jag redovisade även min skrivna berättelse framför klassen och jag bjöd "hem" kompisar som kom och tittade på vår lilla kattfamilj. Ingen var stoltare än jag!
Efter att kattmamman så tragiskt gått bort fick Marcus hela ansvaret för kattungarna. Kanske var han för gammal och trött för att få detta ansvar, men han gjorde nog så gott han kunde för att få någon fason på dessa busfrön. En mycket hård med kärleksfull uppfostran kan man nog sammafatta det. Inte sällan kunde lite bus från kattungarnas sida resultera i att Marcus delade ut ett bett eller brottade ner den kattungen som han tyckte var förtjänt av det ner i golvet. Sedan höll han med ett stadigt tag fast kattungen där ett tag innan han släppte greppet. Så nog tror jag det blev en annorlunda uppfostran, än om deras mamma hade funnits med i bilden längre.
Det var också genom honom som Kurre och hans syster lära sig att ha stor respekt för vägen och andra faror som kunde lura för en katt. En katt som skulle bo mellan en landsväg och en järnväg och hade den stora skogen alldeles intill där bl.a. hungriga lodjur, rävar och björnar lurade. Slottsmaskinerna var också årliga besökare på de nerliggande åkrarna, så visst fanns farorna strax utanför dörren om man inte såg sig för. Pappa Marcus vilja och förmåga att förmedla sin kloka visdom till sina egna barn, fick vi se med egna ögon när han lärde dem att både titta och lyssna flera gånger innan de sen tillsammans gick över vägen.
Kurre blev den som sen stannande kvar hos oss och fick därmed än mer lärdom av sin pappa. Kurre har därför mycket att tacka honom för. Kurres sociala och nyfikna sida är nog därimot drag från hans mamma.
Kattungarnas favoritleksak var de röda plastringarna som återfanns runt BOB:s stora plastdunkar med saft i. Med hjälp av tassen skjöt de iväg dessa plastringar över golvet och sprang sedan efter med en väldig fart. En ganska rolig syn för oss åskådare! (Denna simpla leksak skulle sen visa sig fortsätta att vara Kurres favoritleksak och det även i vuxen ålder!)
Ja, nu är Kurre i katthimlen vid en mycket hedersam ålder på nästan 15 år, och mumsar på berg av räkor och leverpastej som var hans riktiga specialitet. Världens goaste, klokaste och tillgivna katt som var en riktig människokännare har nu lämnat jordelivet. Och självfallet fortsätter han som alltid, sina rofyllda vandringar längs fina ängar och skogsstigar. Han efterlämnar nu en stor tomhet och också med stor sannolikhet många barn, barnbarn, barnbarnsbarn med flera i kattvärlden. Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!
Så tack för att du kom till oss älskade Kurre och tack för att du stannade kvar till dess att åldern tog ut sin fulla rätt! Idag somnade du in på verandan i din mjuka kattbädd! Där på verandan, som du till min stora lycka, då något rädd men nyfiken och med bus i blicken, kikade fram som liten kattunge för snart 15 år sedan!
Vår katt, min riktiga och älskade katt Kurre! ♥ ♥ ♥
Det här är nog den sista tagna bilden på Kurre mars 2012. Här äter han kattmat ute i solskenet i det vårbruna gräset. Han har därmed ingen större lust att bli störd av en kamera! =P
Puss på nosen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar